tillbaka...

Det är i människans vardag som hantverket föddes därför att människor var tvingade att tillverka bruksföremål själva innan industrialismens genombrott. De som var skickligare än  andra blev yrkesmän.
Tornedalen drog till sig många yrkesmän under järnbrukens tid med masugnar vid Junosuando och bruket vid Kengis. Vid sidan av detta fanns den blandkultur med jordbruk, fiske och jakt som dominerat i Tornedalen. Detta gav goda förutsättningar för hantverkstraditioner som levt in i våra dagar.

En av dessa kvinnor som föddes i den gamla tiden och fick se den nya komma var Erika Aittamaa i Lovikka, Lovikkavantens skapare. Få produkter från Tornedalen har blivit så kända som just Lovikkavanten och den tillkom genom en slump och kunskap. Inte kunde ”Riga” som hon kallades, ana vilken produkt hon skapade. Hur det hela gick till har hon berättat bland annat för Bruno Söderberg i tidsskriften Tornedalen av årgång 1936.
-Att jag började de s.k. Lovikkavantarna berodde på en ren tillfällighet, säger Erika. Vi hade det fattigt i stugan, när barnaskaran växte, och då förtiden var förtjänsterna dåliga. Jag brukade sticka vanliga vantar åt de rikare i byn. En gång ville någon ha riktigt tjocka slitstarka vantar. Jag spann då riktigt tjockt garn och stickade två par så tjocka vantar att de enligt min mening borde stoppa i flera vintrar. Glad i hågen skyndade jag till mina alsters blivande ägare. Denne var dock mindre tacksam. Han sa att jag t.o.m. hade förstört ullen. Detta hände för 44 år sedan. Jag gjorde nya försök, tvättade den flerfaldiga gånger och kardade dem omsorgsfullt. Det blev ett annat resultat. Vantarna blev snart efterfrågade. Isynnerhet forbönderna, som körde lass från Haparanda, voro förtjusta i dem. Snart kom det vantbeställningar från olika byar i Tornedalen samt från lapparna. Jag hade börjat pryda dem men flerfärgade garner, varför lapparna gillade  dem skarpt. Sedan dess har jag stickat vantar så gott som året om. Det var Gud som gav mig en fingervisning  och hjälpte mig, så vi kunnat uppfostra barnen, utan att anlita hjälp från andra. Nu är jag 70 år gammal och skall fortsätta arbetet så länge jag orkar.

Erika lärde alla som vill att sticka Lovikkavantar och en lärare hjälpte henne att söka patent på vantarna. Hon fick patentbrevet  mot lösen, 30 kronor, men löste aldrig ut det. År 1952 avled Erika ”Riga” Aittamaa vid en ålder av 86 år. Efter Riga har byns kvinnor hållit traditionen vid liv och 1961 lät husmodersföreningen inregistrera Lovikkavanten som varumärke. Detta varumärke finns endast på äkta Lovikkavantar, det innebär att vanten är stickad i Lovikka och på traditionellt sätt.

Riga stickade vantar av ull som beställarna skickade till henne men idag köper man färdigt kardull från ull-          spinnerier vilka handspinnes till garn. Vantarna stickas för hand, därefter tvättas dom flera gånger. När vantarna  torkat ruggas dom upp med ullkarda. Sist broderas kragen.