BynLautakoski
 
 

 
 

FOTON I MASSOR!
Historik
Första nybyggaren kom till Lautakoski 1673. Hans namn var Erik Nilsson, bördig från byn Lovikka vid  Torneälven.
Erik Nilsson stannade intill forsen på en plats som kallas för Isoaukea där han skulle bosätta sig.
Erik började med att uppföra grunden till sitt tänkta hus. Då Erik en dag skulle vila sig, slumrade han till och fick en uppenbarelse i drömmen om att ej bygga vid forsen  för då skulle forsen ta hans barn.
I stället skulle Erik Nilsson följa älven en kilometer uppströms och bosätta sig där...
Han upplevde drömmen så starkt och följde den vilket gjorde att byn Lautakoski ligger där den ligger nu.
Erik och efterkommande generationer levde på självhushållningsom jakt, fiske och småbruk.
Välväxande starrgräs
Området var mycket lämpat för djurskötsel,det fanns god tillgång på foder i form av slåtter efter bäckar som Saittajoki, Vuostojoki och Matojoki. Det fanns även många och stora myrar med stark och välväxande starrgräs,”luhta” och ”kaisla”.
Tjärdalar och kolmilor brändes för det egna behovet.
 Nya människor flyttade till byn och man blev tvungna att göra större områden tillgängliga för småbruken. Svedjebruk var det vanligaste sättet att utöka arealen.
Byteshandel
Det odlades havre och korn, byteshandel blev allt vanligare och man bytte tjära och vilt mot mjöl, verktyg och jordbruksredskap. För att få kornet malt till mjöl fick man transportera det ner till kusten, via älvarna, där man idkade byteshandel.
I början fick bönderna sommartid bära varor som de bytt till sig, men i  ett senare skede började de bygga kärrvägar från by till by, vilket underlättade fraktandet och bönderna kunde använda häst och kärra.
Markskiftning
År 1881 till 1885 hade den stora markskiftningen gjorts i Tornedalen, där staten erbjöd mark till dem som var villiga att betala skatt för marken som de tog på sig.
Detta hade en man, som hette Hezekiel Poromaa och bodde i Junosuando by, en mil från Lautakoski, gjort. När han flyttade till Lautakoski byggde han en kvarn i Vuostojoki, Saittajokis sammanflöde.
Detta underlättade och sparade tid för småbrukarna,inte bara i byn Lautakoski utan i byarna runt omkring och de slapp de besvärliga resorna  till kusten.
När bygden fått en egen kvarn, ökade ängsarealen i betydande utsträckning.
Senare anlades en pärehöylä (spånhyvel) mitt i byn i en mindre bäck.  Bäcken kunde dämmas på våren för att driva ett vattenhjul, som i sin tur drev ett skär som hyvlade till takspån.
Nya andan
Mer av den nya andan kom till byn. En finskspråkig skola startades med en ambulerande lärare som hette Kuttainen. Han undervisade och kom med vissa intervaller då han höll förhör med eleverna.
Byn fick en egen skollokal 1907, Vilkkon-Pirtti. Undervisningen var på svenska, barnen fick gå 6 år i skolan. Alla årskurserna gick i samma lokal.
Byns första lärare hette Hilma Rova, med flicknamnet Lindroth. Hon var bördig från Haparanda. Hilma Rova gifte sig med en man från Saittajärvi. Hon blev Lautakoski trogen som lärare fram till 1929.
Efter henne fick byn en ny lärare från Lovikka som hette Elisabeth Holma. Hon var gift med handelsman Holma i Lovikka.
Som tidigare bedrevs undervisningen med årskurserna 1-6 i samma lokal i den så kallade B-formen.
”Lillskola och storskola”
1942 var elevunderlaget så stort att man tvingades dela upp klasserna i ”lillskola” och ”storskola”.
Elever i årskurserna 1-4 fick nya lokaler  i Heikkilänpirtti. Årskurserna 5-7 gick kvar i Pekanpirtti. Under tiden 1929-1957 hade byn som mest ett 40-tal barn. Skolan lades ner 1957 då eleverna blev för få.
Dom kvarvarande barnen kördes med buss till Tärendö eftersom Lautakoski tillhörde Tärendö kommun. Sträckanblev 10 mil tur  och  retur.
Klasserna 5-7 hade under mellantiden gått i Junosuando-skola där de var internerade på arbetsstuga.
Mycket positivt
Det hände mycket positivt för människors möjligheter att leva kvar i byn.
Uno Töyrä startade diversehandel år 19280 som han drev fram till 1936.
Han köpte byns första lastbil med vilken han var med och byggde vägen från Junosuando.
Fabian Mäkitalo startade affär 1944 och drev den framtill 1967.
Då ungdomarna blev tvungna att söka arbete på annan ort, blev det för lite folk för att kunna driva affären i byn.
Hezekil Poromaa med sina söner köpte ett tändkuledrivet tröskverk 1924 med vilket de for runt i byarna och tröskade. Bönderna åkte sedan med det tröskade kornen till kvarnen i Vuostojoki där det maldes till mjöl.

 

Inköp av skogar
I slutet av 1950-talet började skogsbolagen med större inköp av böndernas skogar. Detta pågick fram till mitten av 1980-talet då skogarna var mer eller mindre var avverkade.
År 1935 köpte Wiljam Poromaa ett sågverk som drevs med en tändkulemotor. 1943 bytte Wiljam Poromaa sågverket mot ett eldrivet sågverk som placerades vid transformatorstationen i Heikkilänpää. All annan elförsörjning till byn fick brytas  då sågen kördes. Detta på grund av svaga kraftledningslinjer och dåligt material i transformatorstationen.
Wiljam Poromaa bytte bort sågverket år 1949, mot en jordbrukstraktor som hade gummidäck. År 1943 hade JohnTöyrä köpt en jordbrukstraktor som hade järnhjul. Det blev byns första traktor.
Brokig historia
Postgången till Lautakoski har en ganska brokig historia. Byns första postkontor låg i Masugnsbyn, därefter flyttades den till Lovikka.
Erland Töyrä var postiljon fram till dess Uno Töyrä blev postiljon och post-stationen för byn placerades i Junosuando.
År 1942 övertogs posthanteringen av Hugo Niva framtill att Rosheds taxi tog över. Aune Poromaa skötte postutdelningen i byn ända till 1985.
I dag kör Rosheds taxi ut postväskor som lämnas i postlådor på tre ställen i byn.
Lautakoski fick telefon år 1936. Telegrafstationen placerades hos Uno Töyrä i hans affär. År 1942 flyttades telegrafstationen till Elina Mäkitalo som  skötte växeln tills telefonen automatiserades i slutet av 1970-talet.
I oktober 1998 bor trettiotre personer i byn, av dem är två i
skolåldern. För övrigt ligger medelåldern på sjuttio år.
Att notera
Vad som är roligt att notera, är att det byggts sommarstugor de senaste femton åren, i genomsnitt en varje år.
I sexton gårdar bor människor året om.
Det finns även tjugofyra sommarstugor. Dessutom finns i byn åtta  tidigare åretrunt-bostäder som numera till största delen används som sommarbostäder.
Av Börje Poromaa     Lautakoski Nov 1998
 
 
 
Om älven
 Tärendöälv är en bifurkation.”En världssensation”. Bifurkation är en älv (flod) som saknar eget källflöde och som inte mynnar ut i havet. Bifurkationen”stjäl” vatten från från en älv (flod ) och överfördet till en annan älv (flod) med ett flöde mer än 50%.
”Stjäl” vatten
Tärendöälv ”stjäl ” 57% av Torneälvens vatten och för över det till Kalixälven. Tärendöälven är 52 km lång och börjar ca 6 km norr om byn Junosuando,och rinner ihop med Kalixälven i Tärendö by. Tärendöälven är den näst största bifurkationen i världen, endast floden Casioquare som samman binder Rio Negro med Orinocofloden är större.
Fiskarter  i älven är ädelfisk som lax ,laxöring, harr och sik. Abborre, gädda, id och lake finns också. Tillgången på lax har ökat, sedan restriktioner för laxfisket vid älvmynningarna infördes. Harr- och laxöringstillgångenhar alltid varit god.
Byn Lautakoski
 Byn Lautakoski ligger ca 2,5 mil nedströms,och är den enda byn som i sin helhet ligger vid Tärendöälvens strand. Framtill 1960-talets början flottades all timmer efter Tärendöälven. Timret kom från Jukkasjärvi i norr till Pajala i söder. Älven har haft en stor ekonomisk betydelse för skogsarbetare genom alla tider. Skogsarbetarna började med avverkningar på sensommaren, under vintermånaderna kördes timret fram till flottningslederna med hästar, på senare tid med skogsmaskiner.
Handbarkade
På våren stod skogsarbetarna längs älvstranden och handbarkade och korslade stockar som innehöll för mycket tjära för att flyta. Det strölagda stockarna fick ligga och torka till nästa sommar, för transport ner till kustens sågverk och massafabriker. På 50-talets tog barkmaskiner över barkningen. Det barkade virket började köras med lastbilar ner till kusten. Flottningen efter Tärendöälv upphörde 1974.
Upplevelse för turister
Tärendöälven är en upplevelse för kanot- och båtturister. Det finns nio små forsar ut efter älven, ingen är ofarbar med kanot eller båt.
Det är väl sörjt med övernattningsstugor och skyddade rastplatser utmed älven. Fiskekort går att köpa i Lautakoski, försäljningsställena är markerade efter vägen från Junosuando med skyltar.